I tider då människovärdet devalveras behöver vi vara noga med hur vi framställer saker.

Då är det tråkigt att läsa i Kyrkans tidning att det återigen framställs som ett problem att

så många kvinnor prästvigs och även att många befintliga präster är kvinnor, när vi i

stället skulle kunna glädjas åt att människor kallas till ämbetet och att det fortfarande vigs

präster, då det på många platser är prästbrist. Naturligtvis önskar vi som prästvigda

kvinnor en jämvikt mellan könen på samtliga nivåer. Men än är vi inte där, till exempel är

5 av 13 biskopar i vår kyrka kvinnor. I dagens samhälle finns det dock fler saker än kön

som vi borde sträva efter att balansera.

Självklart vore det idealt om det vore en jämvikt mellan könen bland de som anställs,

men det gäller ju samtliga yrkeskategorier i våra församlingar, inte enbart de som tillhör

vigningstjänsten.

Marit Norén metodutvecklare med specialisering genus på nationell nivå, säger i artikeln

att hon hellre lyfter fram att könsfördelningen just nu är relativt jämn bland präster.

Men det budskapet verkar inte gå fram. Förklaringen till detta kan ligga i att kvantitativ

jämställdhet sällan korrelerar med kvalitativ jämställdhet, i detta fall teorin om att ifall det

inom en viss grupp är lika många kvinnor som män så upplevs det som att det är fler

kvinnor än män, eller om det är några fler kvinnor så upplevs det som många fler tills en

börja räkna efter. Upplevelsen stämmer inte överens med verkligheten. Varför det är så

är väldigt intressant att fundera över.

Orsaken till att många prästvigda kvinnor reagerar på att framställas som problem, kan

vara vår historia, det är inte så länge sedan som kvinnor inte fick vigas, flera av de

första prästvigda kvinnorna lever fortfarande. Dessutom verkar flera av oss i församlingar

där kvinnor fortfarande inte respekteras som präster av alla. Att vi inte längre pratar om

detta, betyder inte att problemet inte längre finns. Det kan handla om studiekamrater,

kollegor, chefer, kyrkorådsledamöter, församlingsrådsledamöter, församlingsbor osv.

samt både män och kvinnor.

Vigningarna för diakoner och präster för juni 2023 är över i våra stift. Vi har firat härliga

högmässor, kyrkorna var fulla av människor och vi är många som har glatt oss

tillsammans med nya kollegor från norr till söder. I reportaget nämns också diakoner,

även där är majoriteten kvinnor. De nyvigda har äntligen nått sitt mål och fått sin kallelse

bekräftad. Det är något vi gärna vill fortsätta få fira, präster som diakoner kallade till

tjänst. Kvinnor som män. I dopet görs ingen skillnad säger Paulus. Ingen är störst eller

minst. Först eller sist. Det är orden Jesus säger: ”Följ mig” som vi önskar få fortsätta leva efter.

.

Perspektiv som gestaltas i en träffande kommentar från Maria Bergius, som skriver i

Kyrkans tidnings tråd på Facebook gällande detta. Hon vidgar vyerna och ger oss förslag

på hur vi kan fortsätta samtalet på ett konstruktivt sätt:

”Jag skulle bara önska, i samtalen och i KT, att fokus var mer på ”hur ska vi gå ut och nå

ut” än på ”hjälp, nu är alla präster kvinnor!”.

Och när vi alla är överens om att blandning är bra, hur kan vi då underlätta för rekrytering

av människor (till alla kyrkans yrken och uppdrag) som har funktionsvarianter, som är

yngre/äldre än snittet, som är utlandsfödda, som på andra sätt skiljer sig från normen, och därmed bidrar till att öppna för fler? Det samtalet längtar jag efter!”

Det gör vi med!

Allt för Guds rikets utbredande och för att kunna nå människor och sprida budskapet om

Jesus Kristus.

Catharina Helmersson, ordförande

Hanna Holmlund, vice ordförande

Kim Rehnman, ledamot

På uppdrag av styrelsen i Forum för prästvigda kvinnor