Predikan av Rev. Dr Anne Burghardt, generalsekreterare för Lutherska världsförbundet,

i samband med Forum för prästvigda kvinnors årskonferens i Uppsala 28-30 mars 2025.

När folket nu upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. 25De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: »Rabbi, när kom du hit?« 26Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. 27Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill.« 28De frågade då: »Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?« 29Jesus svarade: »Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.« 30De sade: »Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? 31Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta.« 32Jesus svarade: »Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. 33Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.« 34De bad honom då: »Herre, ge oss alltid det brödet.« 35Jesus svarade: »Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Joh 6:24-35

 Kära systrar och bröder i Kristus!  

"Gläd er!"

Mitt under vår resa genom fastan verkar ordet "Laetare", "Gläd er!" för denna söndag vara en paradox eller en motsägelse. En stund av glädje under en tid av ånger och eftertanke? Men kanske ligger det något i det, för fastan handlar ju inte om självförnekelse genom försakelse. Det är snarare en tid av förvandling och förnyad relation med Gud. I dagens evangelium läser vi om folkmassorna som följde Jesus, som dagen innan fysiskt mättades av brödlimpor och fiskar, som satt tillsammans som femtusen grannar, men ändå andligt hungriga. Och deras sökande avslöjar den djupaste hungern av alla: den som endast livets bröd kan mätta. Och det väcker en fråga för oss: vilket är det lämpligaste sättet att iaktta fastan?  

I början av fastan påminner profeten Jesaja oss om att sann efterlevnad av fastan innebär att erbjuda mat till de hungriga, att tillgodose behoven hos de lidande och att ta bort förtryckets ok. Detta är den fasta som behagar Gud, säger profeten. 

Men vi är kallade att "glädjas!" i dag. "Glädjas åt vad?" skulle man kunna fråga. Vad finns det att glädjas åt, när vi ser oss omkring och ser manipulation, omstöpning av sanningen (vågar vi kalla det en post-sanningstillvaro), bristen på empati och längtan efter makt, som tycks ta alltmer plats i vår värld.  

Evangelieläsningen från Johannes ger ett svar: Jesus är livets bröd; Att hålla fast vid Jesu Kristi budskap, att låta Jesus komma in i våra liv ger hopp, ger liv i fullhet. Att välja bilden av bröd är kraftfull. Bröd är något som tillfredsställer våra grundläggande behov, som håller oss vid liv. Samtidigt överbryggar eller inkluderar bilden olika sammanhang. Det finns ett stort utbud av bröd runt om i världen. När folkmassan som samlades runt Jesus hörde honom tala om bröd, måste de ha föreställt sig ett annat slags bröd än det tunga svarta rågbröd som alla omedelbart föreställer sig när de hör detta bibelord i Estland som jag kommer ifrån. Ändå är budskapet detsamma: Jesus uppehåller livet.

Mina mor- och farföräldrar lärde oss att plocka upp och kyssa bröd som hade fallit från bordet – och genom det påminna oss om hur denna enkla mat har försörjt generationer som levt genom svåra tider. 

Liknelsen med bröd är också kraftfull eftersom den har en social aspekt. "Att bryta bröd tillsammans" är inte bara ett tomt talesätt. Det är en symbol för gemenskap med varandra, för att dela det som behövs för att leva med varandra. Kyrkan är ett av få exempel i våra ibland mycket individualistiska kulturer på norra halvklotet, där detta har bevarats. Att bryta brödet tillsammans är inte bara en liturgisk hänvisning till den heliga kommunionen som förenar oss med Gud och med varandra, utan också en påminnelse om att vi som människor är oupplösligt förbundna med varandra och med hela skapelsen. Detta är också en påminnelse. Att vi inte ska överspiritualisera och se Jesus som "livets andliga bröd", som om det bara hade något att göra med vår egen andliga fullhet, vår egen sinnesfrid.

Eftersom vi är förbundna med varandra som människor och som Guds skapelse, kan vi inte förbli blinda och döva för ropen från våra syskon och från skapelsen. Enligt berättelsen i Johannesevangeliet såg Jesus till att de människor han predikade för hade tillräckligt att äta, dagen innan han talade om sig själv som livets bröd. Johannesevangeliets 6:e kapitel börjar med den berömda berättelsen om brödbespisning av 5000 personer, en av de få berättelser som finns med i alla evangelier.  

Men Jesus klargör också vikten av att hålla fast vid honom som givare och upprätthållare av liv, som grund för alla goda gärningar. Att hålla fast vid Jesus är den grund som kommer att leda till goda gärningar, barmhärtighet och rättvisa, precis som ett gott träd bär god frukt. Jesus erbjuder oss en möjlighet att se oss i spegeln och omvända oss utan att skuldbelägga oss, utan snarare se på oss med nådens och barmhärtighetens ögon, med hopp och uppmuntran till av vi ska dela samma nåd,förlåtelse och kärlek med andra, samtidigt som vi kliver fram och höjer våra röster överallt där mänsklig värdighet är under attack. 

När den Heliga Anden berör människor genom Jesu Kristi ord, kommer Jesus verkligen att bli livets bröd för oss och genom oss för andra, eftersom vi inte kan leva med att andra människor lider eller blir förtryckta. 

Som Martin Luther King Jr. skrev i sin bok Where do we go from here? Chaos or community: Vår religiösa tradition bekräftar att alla människor är skapade "till Guds avbild". Att acceptera detta som "en djup moralisk sanning" borde göra oss missnöjda när vi ser människor hungriga och sjuka, när vi har medel att hjälpa dem. "Vi är alla bröder och systrar i detta livets äventyr", skrev den amerikanske predikanten, och tillade att "i en mycket verklig bemärkelse är allt liv sammankopplat". 

Gud kallar människor till gemenskap med varandra, till enhet, som inte är likformighet, utan som förenar alla genom att vi är Guds älskade barn. Jesu budskap är detsamma för alla. Det är en av de aspekter som gör evangeliet så kraftfullt. Som kristna är vi kallade att dela med oss av det och leva upp till det. Oavsett kön, etnicitet, ras eller social bakgrund.  

I helgen var jag med på konferensen "Kvinnor som förkunnar de goda nyheterna". Vi känner alla till de hinder som har ställts och fortfarande ställs i vägen för kvinnor: som hindrar dem från att dela livets bröd och som snarare säger att de hör hemma i köket, för att baka bröd. Men den Heliga Anden fortsätter att kalla kvinnor till att förkunna evangeliet och förvalta nattvarden. Att dela livets bröd. 

Jag vill dela med mig av en altartavla från min hemförsamling i Keila i Estland, daterad till år 1632. Den föreställer Jesu födelse, närmare bestämt Jesusbarnet som lyfter sin hand mot sin mor Marias bröst. Livets bröd som väntar på att bli matad av sin mor. Som vi redan har bekänt i den nicenska trosbekännelsen i 1700 år, delar Kristus vår mänsklighet också när det gäller de behov som en människa har. I Jesus Kristus blir Gud inte något slags virtuellt eller andligt avatar-barn, utan ett verkligt barn av kött och blod, en av oss, beroende av att bli beskyddad, matad och uppfostrad. 

Denna bild är det församlingen ser när de samlas för att ta emot nattvarden. Och budskapet är tydligt: Kom och mata den nya skapelsen, den nya människan inom dig, som föddes i ditt dop och som behöver vårdas varje dag, med ord och nattvard. Eller som det står i Petrus brev (1. Petr 2:2-3): Som nyfödda barn skall ni längta efter den rena, andliga mjölken, för att växa genom den och bli räddade. Ni har ju fått smaka Herrens godhet. Det är uppenbart att delandet av den rena, andliga mjölken, som är ytterligare ett tecken på livets bröd, inte är en uppgift som endast ges till män. Det är en uppgift som ges till hela Kristi kropp, inte bara till en del av den.  

Så vi gör en paus i fastan för att "glädjas", inte med naiv optimism, utan med ett djupt hopp. Vi gläder oss inte för att vägen framåt är lätt, utan för att vi färdas tillsammans, stödda av den som är "livets bröd".

I en värld fylld av fysisk, känslomässig och andlig hunger erbjuder Kristus näring som tillfredsställer. Och vi påminns om att livets bröd är till för att delas generöst. Det är vår kallelse under fastan: att känna igen vår egen hunger och hjälpa till att ge näring åt en hungrig värld. 

Så låt oss förbli i gemenskap med Kristus och varandra, ta emot livets bröd och dela det med andra, och aldrig glömma dem som behöver det mycket påtagliga brödet och rättvisan för att överleva. 

Och må Jesus Kristus fortsätta att vara källan till tröst och glädje när vi med öppna hjärtan tar emot kallelsen denna söndag: Laetare! Gläd er!  

Amen. 

(översatt från engelska av Kim Rehnman)

Sermon by Rev. Dr Anne Burghardt,

24 So when the crowd saw that neither Jesus nor his disciples were there, they themselves got into the boats and went to Capernaum looking for Jesus. 25 When they found him on the other side of the sea, they said to him, “Rabbi, when did you come here?” 26 Jesus answered them, “Very truly, I tell you, you are looking for me not because you saw signs but because you ate your fill of the loaves. 27 Do not work for the food that perishes but for the food that endures for eternal life, which the Son of Man will give you. For it is on him that God the Father has set his seal.” 28 Then they said to him, “What must we do to perform the works of God?” 29 Jesus answered them, “This is the work of God, that you believe in him whom he has sent.” 30 So they said to him, “What sign are you going to give us, then, so that we may see it and believe you? What work are you performing? 31 Our ancestors ate the manna in the wilderness, as it is written, ‘He gave them bread from heaven to eat.’ ” 32 Then Jesus said to them, “Very truly, I tell you, it was not Moses who gave you the bread from heaven, but it is my Father who gives you the true bread from heaven. 33 For the bread of God is that which comes down from heaven and gives life to the world.” 34 They said to him, “Sir,[b] give us this bread always.” 35 Jesus said to them, “I am the bread of life. Whoever comes to me will never be hungry, and whoever believes in me will never be thirsty (John 6,24-35), Laetare Sunday

Dear sisters and brothers in Christ!

“Rejoice!”

In the midst of our journey through Lent, the word “Laetare”, “Rejoice!” for this Sunday seems to be a paradox or a contradiction. A moment of joy during a season of penitence and reflection?

But maybe there is something to it, because Lent is after all not about self-denial of deprivation. It is rather a season or time of transformation and renewed relationship with God.

In the gospel of the day we read about the crowds that followed Jesus, on previous day physically fed by bread loafs and fishes, sitting together as five-thousand neighbors, yet still spiritually hungry. And their search reveals the deepest hunger of all: the one which only the bread of life can satisfy.

And it raises a question for us: what is the appropriate way of observing Lent?

At the start of Lent, the prophet Isaiah, reminds us that true observance of Lent means offering food to the hungry, meeting the needs of the afflicted, removing the yoke of oppression. This is the fast that pleases God, says the prophet.

But we are called to “rejoice!” today.

“Rejoice about what?” one could ask. What is there to rejoice about, when we look around and see manipulation, reshaping of truth (dare we say a post-truth situation), the lack of empathy and longing for power, that seem to be taking ever more space in our world.

The Gospel reading from John offers a response:

Jesus is the bread of life; holding on to the message of Jesus Christ, letting Jesus enter our lives gives hope, gives life in fullness. Choosing the image of bread is powerful. Bread is something that satisfies our basic needs, that keeps us alive. At the same time, the image bridges or includes different contexts. There is a huge variety of breads around the world. When the crowd who gathered around Jesus heard him talking about bread, they will have imagined a different kind of bread than the heavy black rye bread that everyone immediately envisages by hearing this Bible passage in Estonia where I come from. Yet the message remains the same: Jesus sustains life.

My grandparents taught us to pick up and kiss bread that had fallen from the table – and through that acknowledge how this simple food has sustained generations living through difficult times.

The image of bread is also powerful because it has a communal aspect. “Breaking the bread together” is not just an empty slogan. It stands as a symbol for communion with one another, for sharing what is needed for life with one another. The church is one of the few instances in our sometimes very individualistic cultures in the Northern hemisphere where this has been preserved. Breaking the bread together is not only liturgical reference to Holy Communion which unites us with God and with one another, but also a reminder that as human beings, we are intrinsically connected to one another and to the whole creation. This is also a reminder. That we should not over-spiritualize and see Jesus as the “spiritual bread of life,” as if this had only something to do with our own spiritual fullness, our own peace of mind.

Being connected to each other as human beings and as God’s creation, we cannot remain blind and deaf to the cries of our siblings and the creation. According to the John’s gospel story, on the day before talking about himself as the bread of life, Jesus made sure that the people he was preaching to had enough to eat. John’s 6th chapter starts with the famous story of bread feeding of 5000, one of the few stories that is present in all gospels.

Yet Jesus also makes clear the importance of holding on to him as the giver and sustainer of life as the basis for all good deeds. Holding on to Jesus is the foundation that will bring about good deeds, mercy and justice, just as a good tree carries good fruit. Jesus offers us a possibility to look into a mirror and to repent without blaming us but rather looking at us with eyes of grace and mercy, hopeful and encouraging that we will be able to share the same grace, forgiveness and love with others, while stepping up and speaking out wherever human dignity is under attack.

When the Holy Spirit touches human beings through the words of Jesus Christ, Jesus will truly become the bread of life for us and through us for others as we cannot live with other human beings suffering or being oppressed.

As Martin Luther King Jr. wrote in his book Where do we go from here? Chaos or community: Our religious tradition affirms that all humans are made “in the image of  God.” Accepting this as “a profound moral truth” should make us dissatisfied when we “see human beings hungry,” sick, “when we have the means to help them.” “We are all brothers and sisters in this adventure of life,” wrote the American preacher,” adding that “”in a very real sense, all life is interrelated.”

God calls human beings to communion with one another, to unity, which is not uniformity, but unites all as God’s beloved children. The message of Jesus is the same to everyone. This is one aspect that makes the gospel so powerful. As Christians, we are called to share it and live up to it. Regardless of our gender, ethnicity, race, or social background.

This weekend, I attended the conference “Women who proclaim the Good News.” We all know the obstacles that have been and still are put in the way of women: preventing them from sharing the bread of life and rather maintaining they belong in the kitchen, baking bread. But the Holy Spirit continues to call women to proclaim the gospel and administrating the sacrament. Sharing the bread of life.

Let me share with you an altarpiece from my home congregation in Keila in Estonia, dating back to the year 1632. It shows the nativity, more precisely it shows the Jesus-child raising his hand towards the breasts of his mother Mary. The bread of life is waiting to be fed by his mother. As we have confessed in the Nicene creed for 1700 years already, Christ shares our humanity also in regard to the needs a human being has. In Jesus Christ, God does not become some kind of virtual or spiritual, avatar-child, but a real child of flesh and blood, one of us, dependent on being protected, fed and raised.

This image is before the eyes of the congregation when they gather to receive Lord´s Supper. And the message is clear: Come and feed the new creation, the new human being inside you, that was born in your baptism and needs to be nurtured every day, with word and sacrament. Or, as it is put in the letter of St. Peter (1. Petr 2, 2-3): “Like newborn infants, long for the pure, spiritual milk, so that by it you may grow into salvation – if indeed you have tasted that the Lord is good”. It is obvious that the sharing of the pure, spiritual milk, which is another sign for the bread of life, is not a task given to men alone. It is a task given to the whole body of Christ, not exclusively to one part of it.

So, we pause our Lenten journey, to “rejoice,” not with naïve optimism, but with the profound hope. We rejoice not because the way forward is easy, but because we are traveling together, sustained by the one who is the “bread of life.”

In a world filled with physical, emotional, and spiritual hunger, Christ offers nourishment that satisfies. And we are reminded that the bread of life is meant to be shared generously. That is our Lenten calling: to recognize our own hunger and help nourish a hungry world.

So let us remain in communion with Christ and one another, receiving the bread of life and sharing it with others, never forgetting those who need the very tangible bread and justice so they can survive.

And may Jesus Christ continue to be the source of comfort and joy as we with open hearts embrace the call of this Sunday:

Laetare! Rejoice!

Amen.